En liten gosig en

 
Här är jag och min babe Buddy. Världens mest keligaste hund! Han kom och la sig i min famn basically medan jag satt i soffan och läste en bok, sen ville han inte flytta sig. Blev fast där i flera minuter tills telefonen plingade och jag fick lov att lyfta bort honom. En liten fjäskare är vad han är men det gör inget, så gosig som han är. 
 
Hundar är verkligen människans bästa vän. De är alltid där för en, lyssnar och bryr sig. Eller det är väl iallafall vad man intalar sig när man ser deras små valpögon riktade rakt på en. 
Jag är så glad att min värdfamilj har hundar! Vet inte hur jag skulle kunna klara mig ett år utan. Men sen kommer delen då man måste åka hem och lämna dem för tja, evigt kanske. Hundar lever ju inte lika länge som människor. Men jag känner mig fortfarande taggad på att komma hem till mina egna små gosingar som väntar på mig hemma i Sverige. 
 
 
Det är såna här småsaker som man börjar tänka på nu i slutet. Det är ju fortfarande en tid kvar och jag har mycket kvar att uppleva, men året slinker iväg snabbt och snart är jag där i dörröppningen för sista gången. Hundarna är bara en utav 1000 saker jag kommer sakna. Man fäster sig vid mycket under ett år. Nya saker blir rutiner och att sen lämna allt känns overkligt. Sverige är ju alltid där och man vet att man kommer tillbaka, men här bor jag ju bara ett år. 
 
Mycket tankar går igenom huvudet en sådan dag som den här. De dagarna är nog de värsta. Då kan man inte njuta lika mycket för att allt man tänker på är hur man snart måste lämna allt. Ska ta och lämna inlägget här, gå iväg och gjöra läxor och tänka på andra saker. Vi ses väl snart igen!
 
(Och deras hasband inget elchockshalsband, det är till hunddörren så den öppnas när de närmar sig så inge anadra djur som t.ex. katter ska kunna komma in i huset)
 


Kommentera här: